love 30!

jag minns så väl en konversation jag hade för några veckor sedan med madde. vi talade om våren. det här var i februari, så vi trånade båda efter någonting bättre än regn och slask. vi rent av fantiserade om att smita iväg på solsemestrar. en klassisk sväng av the febuary med andra ord. jag vet att jag sa:
-det är ALLTID grått, tö och slask när jag fyller år.
min kära optimist i madde säger:
-nähä, i mars är det vår!
-nu skojar du ändå? säger jag. det har alltid varit skitväder på min födelsedag, varje år. det hör till. det har inget med min medfödda bitterhet att göra. alla årstider är förskjutna nu för tiden och likaså vintern. den börjar inte förrän i mitten på januari och håller i sig in i april.
-vänta så ska du få se, säger madde.
-haha, lätt! svarar jag.

igår morse vaknar jag, efter en helg med nästan vår i helsingborg, åter till en måndagmorgon med snö. jag skickar iväg ett sms till madde:
-vad som helst kan hända på 24 timmar, men det ser ut som att jag får rätt om min födelsedag.
lite visste jag att 1) kylan skulle hålla i sig 2) molnen försvinna från himmelens yta helt (snälla förbli så hela dagen!) 3) snön ligga kvar. jag har nog aldrig vaknat till en mer strålande födelsedag, och tur är väl det. det är inte varje dag man fyller 30.

så idag blir det fira av. jag fick tårta och presenter på sängen av una (med lite hjälp ifrån modern sin) och tog ledigt från pressbyrån för att i lugn och ro få spendera morgonen med henne. sedan ska jag faktiskt jobba lite, men inte hårt nog för att egentligen göra mitt. lunch med mor står på schemat. likaså att hämta una på dagis innan det är dags att möta upp madde vid kl 18 för en afton i överraskningarnas tecken.
på papperet, innan någonting har hänt: en strålande dag annalkar...

så stort grattis till mig! och tack för vädret!

i'll buy that for a dollar.

ibland bjuder folk något så otroligt på sig själva. och då skäms jag alltid lika mycket för att jag varit så dryg mot dem.

häromdagen kom det in en medelålders man av invandrad karaktär och ville köpa ett paket tändstickor. som alla vet är pressbyrån ledande forskningsinstitut för hur långt man kan pressa priserna och ändå få folk att betala för varorna. visst, tanken är att man betalar för en tjänst som har öppet tidigare än ica, går fortare än konsum och ligger närmre tunnelbanan än lidl. men 23 kronor för en red bull? javisst, folk betalar. inte alltid med ett leende på läpparna. vad som följer är ett typexempel på en konversation som brukar följa i en sådan situation, och som min medelåldrade exotiske kund nu följer till punkt och pricka.

-ett paket tändstickor, tack.
-javisst, det blir fyra kornor.
-va? fyra kronor?
-ja.
-det är ju helt sanslöst! säger kund och slänger tia på disken.
-visst är det..
jag plockar upp pengarna, tar fram sex kronor i växel och säger:
-..men ändå så betalar folk, samtidigt som jag varsamt lägger pengarna i handen på karln.
för er som inte hänger med i det subtila så förklarar jag det rent ut. mannen klagar på priset men betalar ändå. en klen protest som leder till absolut ingenting. i vanliga fall slutar konversationen här med en sur min och en självbelåten misha, men hade det blivit ett inlägga av det? hade jag varit så självbelåten att jag till och med skrivit om det här? kanske, men inte denna gång. för min vän med ovanlig dialekt ler och säger:
-haha! ja fan, folk är dumma i huvudet!

jag skrattar av två anledningar. 1) karln är rolig när han bjuder på sig själv, 2) jag skäms för att jag varit så dryg mot någon så strålande skön.

leendet sitter kvar på mina läppar resten av dagen. ibland krävs det så lite.

black hole sun..

..won't you come, and wash my idols away...

ibland undrar jag om inte det här är den väg alla mina döda hjältar skulle vandrat i slutändan och att odödligheten endast är deras för att de aldrig hann bli gamla, få lågan släckt och tappa omdömet helt. det här, kära läsare, är den exakta motsatsen till frasen "to go out with style"..



så, tack chris, för låtar som den här. men du och jag är officiellt lika slut och över som ditt gamla band soundgarden. adjö!

last goodbye.

det finns ett fenomen: när en sak händer, händer den sällan ensam. som att om du stöter på en vän du inte sett på länge kan du nästan räkna med att ni ses igen inom en väldigt snar framtid. ungefär det hände mig nyss, fast två olika vänner och på ett långt obehagligare sätt.

vi backar tillbaka till förra onsdagen. platsen är kelly's. jag sitter ensam, i väntan på en hel drös goda vänner, och dricker öl till en av bartendern lånad aftonbladet. förbluffande lite läsning i den även för att vara en blaska av dess kaliber. helt plötsligt travar en riktigt gammal vän in med ett sällskap. en rad dammiga minnen kör revy i mitt huvud för en kort sekund. hur vi spelat i band ihop, alla våra otaliga filmkvällar på hans rum, hans låtsaspappa som lånade ut travar med vinyler till mig och en rad andra mindre viktiga men ack så inflytelserika. jag ropar givetvis hej, för sån är jag när jag ser en gammal god vän. nämen tja, säger han med en ljum blick. våra ögon hade mötts innan och nu slog det mig att han visst kände igen mig vid ögonkastet men hoppades att jag skulle missa att göra samma koppling. därefter leder en krystad konveration där jag ställer frågor, han ger undvikande svar och så fort han fått sin beställning ifrån baren ursäktar han sig och säger att han måste återgå till sitt sällskap.
jag var stum. den här mannen och jag delade fyra år av vår ungdom som goda vänner och bandkompisar. vi pratade om det mesta och även om vi efter gymnasiet gled allt längre ifrån varandra till den grad att vi nu inte hade träffats på säkert fyra år ville jag gärna tro att vi var vänner. men den avhysning jag fick sa mig allt annat än det. varför? jag borde givetvis ha frågat det där och då, men chocken senarelade alla reaktioner. jag gick till och med så långt att jag funderade att "om det nu skulle vara så att han var arg på mig för något, borde inte vänskapen vi delade tidigare vara så inflytelserik på även honom att han sagt det rakt ut till mig?"innan jag till slut släppte det och insåg att jag för allt i världen inte kunde veta vad som försigicks i hans huvud utan bara beklaga att det var så han kände inför oss. inför mig.

rulla fram bandet en exakt vecka. jag står och gör mitt vanliga skift inne på pressbyrån när en annan vän från samma band kliver in tillsammans med vad som borde vara karlns fru (jag vet att han gift sig) och deras gemensamma barn. han pratar i telefon medan frugan plockar ihop några varor. jag fortsätter beta av min kö som växer i samma takt som den krymper. jag tänker, vi hälsar när det är dags för betalning. hela tiden kastar jag ett öga på honom för att få ögonkontakt. han vet att jag jobbar här, han har varit inne förut. men när det väl är dags för betalning är det bara frugan som kommer fram och gör vad som krävs för att få ta med sig varorna hem. inte en blick, inte ett ord. de lämnar butiken och jag finner mig mitt i ett fenomen jag länge kännt till, men aldrig blivit så grymt behandlad av tidigare. visst, den här vännen, om man skulle till att jämföra, delar jag inte alls samma historia med som med den första. men ändå! vänner. bandkompisar. i flera av ungdomens år, de längsta av alla livets år. ett år är en livstid under den perioden. gjorde jag ett så illa intryck?

nåväl. jag har försökt damma av så mycket förvåning, besvikelse och till och med ilska som möjligt innan jag tog mig tid att sätta mig ner att skriva detta. för i grund och botter handlar detta mer om fenomenet än om deras vänskap. tider förändras, folk förändras. men ärligt, två gånger på en vecka? med medlemmar från samma band? lite väl grymt tycker jag.