jag läste en kolumn av olle svalander i metro häromdagen (som för övrigt är omöjlig att hitta på nätet) där han frågade sig "varför får zlatan inte vara svensk?". kolumnen var ett utbrott mot svenska dagbladets sportjournalist jan majlard som tydligen skrivit att det inte är så konstigt att zlatan rör sig så bra på italiensk mark då det ligger nära hans mammas gata i balkan. olle pekade ju givetvis på kartan och visade att zlatans mammas gata ligger i en förort till den svenska staden malmö. han pekade också på att det ständigt diskuteras huruvida zlatan är svensk eller ej i svensk media. ordet rasism förekom ju givetvis också. det som förbryllar mig i denna frågeställning, som när jag sökte efter kolumnen på nätet visat sig stälts mer än en gång förut, är varför ingen frågar sig "känner sig zlatan svensk?" varför undrar jag det? jo, zlatan har ett utländskt påbrå och har sedan han började med fotboll alltid drömt att få spela i det lag han spelar idag, inter. han drömde inga drömmar om vare sig sverige eller balkan utan drog sig mot italien där han inga rötter har.
jag är född i sverige. jag är son till en svensk mor fån norrköping och en italiensk far från milano (givetvis en interista). mina föräldrar möttes i schweiz. en gång om året åkte vi ner till italien och träffade mina släktingar i italien. när vi var där fann jag det alltid lika exotiskt och spännande, men samtidigt stod det väldigt klart att jag inte var en "riktig italienare". jag kände inte samhörigheten utöver den med min släkt. när vi sedan kom hem, stod det lika klart att jag inte heller kände den samhörigheten till mina svenska medsystrar och bröder. det ligger i mitt blod, jag är från flera delar av denna värld och känner ingen samhörighet till gränser. jag är en världsmedborgare. min patriotism känner inte till några gränser och begränsar sig inte till grupper utan räcker till hela världen och till andra universella varelser om de visar sig existera.
så när jag läser denna diskussion på nätet så hör jag bara den rösten i mitt huvud och kan inte hjälpa att tro att det är någolunda densamma som gör sig hörd i zlatans: världen är vår plats, länder är ett jävla påfund. sedan kan sverige gnabbas bäst de vill huruvida fotbollskungen är en son av svea rike eller ej.
jag avslutar detta med lite ed hamell, för han säger det alltid bäst. hoppa fram till 1:35 i denna trailer och lyssna fram till 2:38. vart enda ord är min sanna övertygelse, om än en utopi. men drömmar är drömmar och de är alltid vackra och du kan inte ta dem ifrån mig. den här är min. och du, pandamamman, kärleken vinner alltid. ;)
2009-06-07
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

2 synvinklar, 1 ögonmått:
Well said! Jag är själv blandbarn, morsan var grönländska o farsan är halvt svenskt o tysk/vitrysk. Jag bor i Biskopsgården bland så många kulturer, barnen är mer väluppfostrade än "svenskafödda" barn...svenskarna har en tendens att klaga på allt, medans alla andra njuter av att få andas känns det nästan som. Jag saluterar mångfalden o skäms för dom som inte gör det...
Min gubbe skrev en liknande grej på sin blogg igår;
http://goflorp.blogspot.com/2009/06/sa-javla-korkat.html
Ha en skön söndag Mischa!
grönländska? häftigt! du är den första jag "träffat" som kan skryta med det. och jag gillar också mångfalden, jag längtar till den dagen folk letar sig till somalia för andra karriärer än biståndsarbete. eller den dagen alla thailändare börjar semestra här. i-länderna lever all för hårt på resten av världen, en pankaksvändning på den situationen vore.. underhållande.
Skicka en kommentar