last goodbye.

det finns ett fenomen: när en sak händer, händer den sällan ensam. som att om du stöter på en vän du inte sett på länge kan du nästan räkna med att ni ses igen inom en väldigt snar framtid. ungefär det hände mig nyss, fast två olika vänner och på ett långt obehagligare sätt.

vi backar tillbaka till förra onsdagen. platsen är kelly's. jag sitter ensam, i väntan på en hel drös goda vänner, och dricker öl till en av bartendern lånad aftonbladet. förbluffande lite läsning i den även för att vara en blaska av dess kaliber. helt plötsligt travar en riktigt gammal vän in med ett sällskap. en rad dammiga minnen kör revy i mitt huvud för en kort sekund. hur vi spelat i band ihop, alla våra otaliga filmkvällar på hans rum, hans låtsaspappa som lånade ut travar med vinyler till mig och en rad andra mindre viktiga men ack så inflytelserika. jag ropar givetvis hej, för sån är jag när jag ser en gammal god vän. nämen tja, säger han med en ljum blick. våra ögon hade mötts innan och nu slog det mig att han visst kände igen mig vid ögonkastet men hoppades att jag skulle missa att göra samma koppling. därefter leder en krystad konveration där jag ställer frågor, han ger undvikande svar och så fort han fått sin beställning ifrån baren ursäktar han sig och säger att han måste återgå till sitt sällskap.
jag var stum. den här mannen och jag delade fyra år av vår ungdom som goda vänner och bandkompisar. vi pratade om det mesta och även om vi efter gymnasiet gled allt längre ifrån varandra till den grad att vi nu inte hade träffats på säkert fyra år ville jag gärna tro att vi var vänner. men den avhysning jag fick sa mig allt annat än det. varför? jag borde givetvis ha frågat det där och då, men chocken senarelade alla reaktioner. jag gick till och med så långt att jag funderade att "om det nu skulle vara så att han var arg på mig för något, borde inte vänskapen vi delade tidigare vara så inflytelserik på även honom att han sagt det rakt ut till mig?"innan jag till slut släppte det och insåg att jag för allt i världen inte kunde veta vad som försigicks i hans huvud utan bara beklaga att det var så han kände inför oss. inför mig.

rulla fram bandet en exakt vecka. jag står och gör mitt vanliga skift inne på pressbyrån när en annan vän från samma band kliver in tillsammans med vad som borde vara karlns fru (jag vet att han gift sig) och deras gemensamma barn. han pratar i telefon medan frugan plockar ihop några varor. jag fortsätter beta av min kö som växer i samma takt som den krymper. jag tänker, vi hälsar när det är dags för betalning. hela tiden kastar jag ett öga på honom för att få ögonkontakt. han vet att jag jobbar här, han har varit inne förut. men när det väl är dags för betalning är det bara frugan som kommer fram och gör vad som krävs för att få ta med sig varorna hem. inte en blick, inte ett ord. de lämnar butiken och jag finner mig mitt i ett fenomen jag länge kännt till, men aldrig blivit så grymt behandlad av tidigare. visst, den här vännen, om man skulle till att jämföra, delar jag inte alls samma historia med som med den första. men ändå! vänner. bandkompisar. i flera av ungdomens år, de längsta av alla livets år. ett år är en livstid under den perioden. gjorde jag ett så illa intryck?

nåväl. jag har försökt damma av så mycket förvåning, besvikelse och till och med ilska som möjligt innan jag tog mig tid att sätta mig ner att skriva detta. för i grund och botter handlar detta mer om fenomenet än om deras vänskap. tider förändras, folk förändras. men ärligt, två gånger på en vecka? med medlemmar från samma band? lite väl grymt tycker jag.